Taru II

När hon kommer fram till huset möts hon av en hemsk syn, hennes mor och far ligger på marken utanför. Dom är utom fara för lågorna men hon hinner inte ta reda på hur det är med dom än. Hon springer runt huset för att hitta sin farfar. Flammorna har börjat bita i taket på stallet. Hon skyndar in för att rädda hästarna. Hennes farfar är redan där, hon blir lättad över att se honom. Hon hjälper honom med hästarna, dom får tyvärr bara ut två innan dom måste rädda sig själva. Tillsammans lyckas dom få upp föräldrarna på hästarna och skyndar in i skogen där dom tar reda på hur det är med dom. Tarus mor är borta, men hennes far andas svagt.

Taru och hennes farfar Silvarnus stannar en bit in i skogen där dom undersöker hennes far.
Efter en stund kvicknar han till och ber sin far ta hand om Taru, trots att han vet att hon kan klara sig själv. Han säger också till Taru att han älskar henne och sedan tar han sitt sista andetag.

Dom hittar hararna som Taru hade skjutit på morgonen och slängt ifrån sig i utkanten av skogen när hon sprang till huset. Dom gör upp en eld, grillar hararna och äter under tystnad, det som blir kvar packar dom ner. Dom begraver föräldrarna, släcker elden och ger sig iväg. Dom rider utan paus, det börjar snart skymma och dom är nästan igenom skogen. Dom slår upp ett läger, äter det som blev kvar från frukosten. Sedan sover dom. Dom vaknar tidigt nästa morgon och ger sig iväg. Dom kommer in till en stad och går in på tavärnan ”Vita Vargen” och äter frukost. Silvarnus berättar vad som hade hänt morgonen innan.
”Jag hörde ljudet av ryttare som kom mot gården, jag tittade ut och såg soldaterna. Dom gick in i huset och sa att dom var där på uppdrag av hövdingen, vilket jag tyckte var konstigt med tanke på att dom aldrig verkat ha något emot oss. Men sedan började dom gapa om att vi gömde någon. Dina föräldrar försökrade dom om att ingen mer fanns där. Dom band din mor och far och satte sedan eld på huset. När dom stack iväg igen så skyndade jag dit och fick loss repen, men dom hade redan blivit tagna av elden. Jag lyckades få ut dom och släcka elden. Huset var dock omöjligt att släcka så jag skyndade mig till stallet för att ta hand om dom rädda hästarna. Jag hade precis lyckats lugna dom tillräkligt för att kunna få ut dom när du kom och hjälpte mig.”
När dom suttit tysta en stund kom en främling fram och sa att han hört vad silvarnus precis sagt.
”Ingenting är som det var längre. Det går rykten om att främlingar har kommit till stan och fångat hövdingen och sedan tagit hans plats. Det var troligtvis dom som kom till er. Det sägs att hövdingens son lyckades fly och nu letar dom som dårar efter honom.”
Tillsammans bestämmer dom sig för att ta reda på hur det ligger till, om det är som främlingen ’Falköga’ sagt så vill dom försöka rädda den riktiga hövdingen.
Dom sitter alla tre och diskuterar hur dom kan lösa det. Efter ett par timmar går Taru och Silvarnus för att fixa lite fler pilar och annat dom kan behöva. Falköga går runt för att samla lite folk som vill hjälpa till. När dom möts på tavärnan till kvällen så är det 6 personer som vill hjälpa till. Dom går igenom planen och alla tycker att den låter bra. Dom sover på tavärnan, innan Taru och hennes farfar går och lägger sig så pratar dom lite om planen. Taru är lite fundersam om hur Falköga kan vet så mycket om hövdingens borg. Silvarnus har också funderat lite över det. Efter en stund frågar hon sin farfar om falköga kan vara hövdingens son vilket han anser kan vara möjligt.
Morgonen efter samlas dom 6 vid frukosten. När alla ätit och vet vad dom skall göra så ger dom sig iväg...