Åter råkade jag tala sanning
och orden slog hårt
mot en älskad
då jag bara ville visa
vad som händer
bakom våra leenden
som måste blomma ut i skratt
allt för att överleva
vi har det ju så bra
vi som aldrig gråter
alltid ska jag få ångra
att jag öppnade munnen
att jag ensam stod
och tog emot vreden
som skvallrade
om din rädsla
då jag skrek
att såhär vill jag inte leva
och något i mig dog
när jag insåg
att du aldrig skulle förstå
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar